Det är så lätt. Så lätt att börja glida med alla andra, och ingen alls. Stegvis och ljudlöst gå tillbaka till gamla vanor efter månader av kamp för att leva med sina nya rutiner. Det tar sju veckor för en vana att sätta sig, sägs det. Vi har haft över sex månader att leva på ett nytt sätt. Men så står det någon där och använder ordval som gör att hjärnan tycker saker ändå är OK.

Rekommendationer.

Avråder.

Avstå.

”Men de säger ju…!” Det är inga direkta förbud som uttalas och vi tar därför saker och ting som OK. Vi borde däremot ta dessa ord som förbud. För regeringen kan inte säga något annat. De kan inte förbjuda när det inte finns grund för det i lag och skulle de lagstifta skulle det inkräkta på våra grundlagar. Det är just det många fler måste förstå för att den här pandemin ska släppa sina klor. Var glada för att vi bor i en demokrati, och att när direktiv skärps så SKA man följa dessa, inte bör eller bara om man vill.

Jag brukar inte bry mig om vad andra gör, men jag gör det nu.

Jag funderar på hur många som var på halloweenfest igår men inte vågade stå för det, och la därför inte ut några bilder på sociala medier. När det tydligt avråds att inte anordna något just nu. Jag tycker det är så respektlöst och onödigt dessutom att som många nu gjort dra på solresor under höstlovet. ”För barnens skull”. ”Jag längtar efter solen”. Skit i barnen! De kommer inte bry sig länge om de får vara hemma. De kommer däremot bry sig om någon i deras närhet blir sjuk och kanske till och med går bort. Jag sa till Magnus häromdagen att det dessutom finns hur många barn som helst som aldrig får resa. Att resa är inte något av våra basala behov. Att en influencer sticker till Maldiverna, gravid och med ett litet barn, för att hon tycker det är säkrare där än i Stockholm är så sjukt. Det är så mycket som kan hända, men det är såklart viktigare med ett foto på en strand i solnedgången.

Stockholm har redan stängt kommunala museer och jag välkomnar ytterligare åtgärder så fler ser allvaret på riktigt.

Istället för att tänka ”men alla andra gör” borde man tänka tvärtom. Det känns definitivt som FOMO – fear of missing out. När andra fortsätter göra vill man själv inte hålla sig borta av rädsla för att missa något. Här är det därför allas ansvar att tänka ”Jag avstår, så kanske fler gör det”.

Det finns inget ”det händer inte mig” när man beslutar sig för att gå på en större middag eller fest. Varför ens ta risken? Ju fler som lever på som vanligt, desto längre tid kommer det här ta. Vi vill väl fira jul med våra nära och kära? Det vill i alla fall jag. Just my two cents.

Tillägg: Jag vill på inget sätt få det här till att jag varit helt perfekt efter pandemin kom. Jag har träffat kompisar, om än ett fåtal och när alla varit friska en längre tid. Jag har varit i köpcentrum men då hållit avstånd och lämnat snabbt om det varit för mycket folk. Vi reste runt på västkusten med bil i somras på semester. Jag har däremot undvikit folkmassor, fester (som om jag nånsin går på fest) och nya sociala kontakter. Helt enkelt försökt så långt det går att undvika den här pandemin.