Om det är något som provocerar mig så är det när folk ska prata och häva ur sig saker de tydligt inte vet något om. Det gäller särskilt när det kommer till skillnaden mellan att vara introvert och att vara blyg. Storbloggaren Alexandra ”Kissie” Nilsson har uttryckt att hon inte tycker om introverta människor. Att hon efter att ha jobbat med en person insett har svårt för människor som är blyga och inte tar för sig. Snacka om att hon där inte bara nedvärderar personer, hon uttrycker ungefär den största myten som finns gällande introverta. Dessutom snackar hon skit om någon i sin blogg. Kul för den personen att läsa.

Att vara introvert är inte att vara blyg. Det är två skilda saker. Blyghet är ett personlighetsdrag vem som helst kan ha, även den som säger sig vara extrovert. Att vara introvert handlar om att man får energi utanför sociala sammanhang. För den som vill läsa mer, har jag skrivit om hur man vet att man är introvert. 

Jag reagerar främst inte för att det är just Kissie som skriver. Det är väl rätt känt hur provocerande hon kan vara. Det jag reagerar på är hur man kan slänga ur sig något man inte vet något om. Det särskilt när man driver en så stor plattform och når ut till så många. Att en introvert är blyg, udda, den tysta, är ju dessutom ett så gammalt och inskränkt synsätt. Något jag försöker ändra på.

Kissie skriver vidare om hur hon överkompenserar genom att prata mycket när hon hamnar i samma sällskap som dessa blyga personer. Det jag kan fundera över när personer säger något liknande och känner sig obekväma är om de inte klarar av tystnad och varför inte? Varför måste det pratas hela tiden? Det om något tycker jag är konstigt. Slappna av istället, tystnad är inte något hemskt. Man måste inte fylla varenda tomrum. Just därför gillar jag inte kallprat som ibland blir en aning för krystat.

Som en parentes då hon skrev om en jobbsituation vill jag säga att om man förstod på riktigt vad introversion är skulle det troligtvis låta annorlunda när man hamnar i ett jobbsammanhang. Vi introverta tänker igenom ett problem eller fråga noggrant innan vi delar med oss, vilket minskar risken för att vi skulle slarva med en uppgift. Vi lyssnar oftast bra, är fokuserade och tålmodiga. Jag ska skriva klart mitt inlägg om arbetslivet, och utvecklar därför inte mer än så här. Fokus var ändå blygheten.

Sen klickar man inte med alla, det vet jag. Men bara för det ska man inte dra alla över en kam. Det är inte så trevligt att säga som hon gör att hon inte gillar blyga personer, och att hon hellre jobbar med någon med en bättre personlighet. Som om blyga per automatik har en sämre personlighet. Det är som att jag skulle säga att jag inte gillar rödhåriga personer för att en rödhårig person inte drog sitt strå till stacken vid ett grupparbete i skolan.

Jag undrar vem som egentligen har den bättre personligheten i detta fall? Särskilt när man tänker på hur en hel del högljudda (extroverta) personer kan ha förmågan att köra över folk. Då bör man titta på sin approach istället. Jag jobbar i alla fall hellre med en mer ödmjuk person som är blyg än någon som klankar ner på andra.

Har du någon gång känt dig överkörd när någon gjort antaganden om dig?