Jag såg Jonathan Johansson för två veckor sen på Folkoperan. Makalös som alltid. Makalös som få.

Jag har ett utkast här från den 20 april, 2012. Det består av endast en mening: Jag önskar Obama kom till Stockholm någon gång.

Tiden gick, Obama kom. I ett dygn bevakade jag hans varenda steg. Nästan.

Idag är det den 29 september, om en månad har jag kommit hem från Rom vilket blir min andra utlandsresa detta år. Den tredje om London räknas då jag kom tillbaka i januari. Och jag förvånas inte längre över hur fort tiden går.

Den 20 mars 2009 såg jag Jonathan Johansson för första gången. Jag var nykär i killen som några månader innan introducerade mig för musiken som jag än idag beskriver som en färd upp i rymden där man endast hör sitt hjärtas andetag. Jag föll på en gång, och föll ännu hårdare när jag fick höra fantastiska liveversioner vilket Jonathan alltid lyckas med. Mer än fyra år senare får jag alltid en särskild förväntan när något är på gång med Jonathan. Och nu är det dags igen.

Häromveckan släpptes låten Den brända jorden från kommande skivan Ett språk för dom dömda. Skivan är baserad på Uppsala Stadsteaters uppsättning av Dracula, till vilken Jonathan och Johan Eckeborn komponerade musiken till. Som i de flesta av låtarna som skapas av Jonathan och Johan finns den karaktäristiska känslan av luft och toner som pulserar och växer sig allt större tillsammans. Jonathans röst är fylld av en dysterhet men slukas av den vackra musiken innehållandes stråkar och stämsång med en explosivitet väl värd att vara sista spåret på skivan. Jag försvinner in i musiken samtidigt som den får mig att vilja stå på ett dansgolv.

Jag längtar till den 23 oktober vilket är dagen då skivan kommer att släppas. Förhoppningsvis hinner den dyka upp på Spotify innan jag sätter mig på planet till Rom.