Igår gick jag in i förhoppningsvis den absolut sista graviditetsveckan, 42. Jag trodde verkligen inte att jag skulle gå hit. Jag tänkte att jag skulle gå över tiden några dagar men att bebisen skulle titta ut innan Harry gjorde, vilket var v. 41+1, alltså som idag. Men nej, så blir det inte. Då hade jag dessutom haft förvärkar ett par dagar, jag känner fortfarande inte att något skulle vara på gång. Suck. Någon vill helt enkelt inte komma ut.

Jag var hos barnmorskan igår som konstaterade att mitt blodtryck och bebisens hjärtljud var hur bra som helst. Därefter var det dags för ett ultraljud vilket görs i den här veckan för att kolla så allt ser bra ut sett till storlek på bebisen och mängden fostervatten, vilket det gjorde. Så det är bara att fortsätta vänta. Ska ärligt säga att jag liite hoppades på få höra att jag skulle få åka in. På torsdag ska jag ringa förlossningen för plan inför en eventuell igångsättning från och med måndag. Min barnmorska sa däremot att det telefonsamtalet kommer jag inte behöver göra. Vi får väl se (sa hon buttert).

Å ena sidan är jag glad för några extra dagar med att göra ingenting, å andra sidan är jag riktigt trött på det nu. Jag ser fram emot promenader längre än 30 minuter och där jag inte kommer behöva sitta i soffan resten av dagen för att det känns som att något ska gå av.

Nu ska jag sluta klaga och göra något av den här dagen. Eller se på lite mer tv och slumra. Det är också skönt.

Två bilder, två olika år, två olika bebisar. Tagna vid beräknat nedkomstdatum, översta för lillasyskon och understa för Harry. 2020 vs. 2018.