I måndags la jag upp följande bild på Instagram.

Den talar för sig själv. Den sista februari är det tänkt att en bebis kommer.

Hur det känns? Väldigt märkligt. Bara att ta orden ”jag är med barn/gravid” i mun har känts så främmande. Så jag har aldrig sagt det hittills, det har alltid blivit något annat. Det finns, har jag nu upplevt, så otroligt många olika sätt man kan säga det på. ”Jag ska bli mamma” är väl det närmaste, men också läskigaste. Min favorit är nog att jag ska vara långledig från februari, för det låter så härligt vilket det ju kommer vara, men inte direkt som semester som en kollega sa när det var dags för henne. Det knäppaste jag sagt måste vara att jag tänkt föröka mig. Så ocharmigt hårt.

Idag går jag in i vecka 22. Det har gått så otroligt snabbt sen vi fick reda på det i somras. En sommar med semester spenderandes i soffan av trötthet och illamående. Det är kanske inte så konstigt att jag legat rätt lågt med alla sociala medier. Eller att jag läste En mamma blir till just då, även om jag hade tänkt göra det oavsett. För Malin är ju Malin. Är du gravid (eller bara vill läsa om graviditet) tycker jag du ska läsa den. Den är inte som andra, vad jag tror, gravidböcker med stel fakta. Det är på riktigt.

Så nu antar jag att ni också kommer få följa med på den här resan.