För ett tag sen skrev jag att jag fick boken Saharasyndromet med posten av Christian Unge. Nu har jag läst den! Och jag ska såklart skriva mina tankar om denna bok.
Vi tar en kort introduktion först – Saharasyndromet är den tredje fristående boken i serien om Martin Roeykens, en svensk kirurg som hamnar i actionfyllda situationer i bland annat sitt arbete med Läkare utan gränser. Serien är skriven av Christian Unge, en svensk läkare med erfarenhet från läkararbete i Afrika. Han har tidigare gett ut sina böcker på egen hand, men Saharasyndromet är släppt på förlaget Lind & co.
Saharasyndromet handlar om att Martin Roeykens tillsammans med fyra kollegor från Läkare utan gränser kidnappas av okända terrorister i Sierra Leone som för dem under usla förhållanden genom öknen i flera veckor till synes utan något slut på det hela och där Martin plötsligt insjuknar i vad som verkar vara ebola. Boken har två parallella perspektiv där vi får följa kidnappningen med Martins kollega Mette i spetsen som gör allt för att de ska överleva ute i öknen, och Martins dotter Bella hemma i Sverige som i sin tur gör allt hon kan för att få reda på vad som har hänt Martin med hjälp av bland annat Säpo och UD. Frustration och hopplöshet är vad vi får uppleva genom Bellas ögon i hennes kamp att få hem sin pappa.
Saharasyndromet är actionfylld från blad ett likt sina två föregångare. Det är verkligt, rått och hemska bilder dyker upp när jag läser detaljerade rader om hur kulor passerat genom avrättade kroppar. Christian gör en aldrig besviken med sina formuleringar och det märks att han varit ute på fältet. Det är mycket fakta i boken som gör berättelsen mer levande, ingenting känns taget ur luften utan det beskrivs snarare på ett sätt så att man hänger med oavsett hur mycket man kan om kidnappningar gjorda av terrorister. Christian har som vana efter två böcker att redan i det första kapitlet fånga läsaren på en gång med spänning, När handlingen väl sätter igång får läsaren flera trådar att försöka nysta i, och när läsaren tror att den är på rätt spår kommer plötsligt en vändning åt andra hållet. För vad är skälet till att Martin och hans kollegor har kidnappats? Och vad är det egentligen med Nadine, Martins fru?
Boken är särskilt intressant att läsa då Christian Unge plötsligt ändrat berättarperspektiv. I Saharasyndromet får vi istället läsa om Martin genom hans kollega Mette och dottern Bella, som även är kompis med Mette, medan Martin själv nu snarare har fått en biroll i boken. Det var något som överraskade mig positivt då berättelsen i de två tidigare böckerna utvecklas genom Martins ögon. Med den här tredje boken får vi plötsligt ett mycket bredare perspektiv och andra dimensioner när andra karaktärer får sina tankar hörda och vi får lära känna dem mer – bara kopplingen mellan titeln och Stockholmssyndromet säger en del om den psykologi det finns i boken. Det här känner jag är en utveckling av Christian Unges skrivande sen hans första bok, Turkanarapporten – det är kul att märka hur en författare gör något annorlunda med sina böcker.
Vill du läsa en actionfylld thriller som inte är som dagens populära deckare ska du definitivt läsa Saharasyndromet (samt Turkanarapporten och Kongospår). Den håller fast dig och du kommer ha svårt att lägga ner boken för att få veta hur det kommer att gå.