Så var det äntligen dags i fredags. Premiären av Skönheten och Odjuret! Jag och M bokade biljetter för ett par veckor sen till en visning igår lördag. Efter det har jag värmt upp inför filmen genom att konstant sjunga mig igenom soundtracket. Efter Lejonkungen är Skönheten och Odjuret nog min favorit av alla klassiska Disney-filmer. Om inte delad etta. Därefter Aladdin. Hur som var filmen kanon och väldigt fin gjord, det finns nog ingen annan som kunde ha spelat Belle som Emma Watson.
Av alla Disney-prinsessor är det nog Belle jag förknippar mig mest med. Om vi tar bort skönheten det vill säga. Och att jag troligtvis inte läst lika många böcker. Däremot det underliga, tänkande och allt för drömmande som världen utanför ser henne som är mer jag. Belle är helt klart mer introvert än extrovert, något som görs klart redan från början i sången Belle. Hon läser hellre än minglar med invånarna. Att hålla sig undan och ”inte vilja vara med” ses av många som ett introvert drag och därmed lite konstigt. Det används för det mesta nedlåtande, i alla fall de gånger jag hört det och det är ett antal nu.
Sanningen är istället att det inte är att man inte vill vara med, man känner bara inte ett behov att vara runt folk hela tiden. Man är fullständigt bekväm med att vara ensam med sig själv. Att exempelvis läsa en bok är allt som behövs för att vara nöjd medan nästa dag kanske faktiskt innehåller en social aktivitet. Som en bal på slottet. Och vem vill förresten vara delaktig i en stad som inte uppmuntrar ens idéer? (se filmen!) Jag kan tycka att många hakar upp sig på något litet och struntar i andra egenskaper som självständighet, vara orädd och kunna tänka till. Men det är svårt när normen inte förstår och därför ser någon som allt för annorlunda.
/ / / /
Saw The Beauty and The Beast this weekend. Go see it!
