Välkommen till vecka 33 i denna graviditet där det inte händer så mycket. Jag har insett att veckorna bara går utan att några särskilda avtryck lämnas. Och nu är det snart slut. Var tog veckorna vägen? Är det bara för att jag mått bra och det varit smooth sailing pretty much hela vägen? Nej, det är nu alla tankar kommer istället.
Som, finns det saker jag/vi helt enkelt inte gjort och därför känner mig rätt opåverkad av graviditeten? Är det stress över att hinna med allt? Vi har ju till exempel inte kommit någonstans med barnrummet än. Vi började med att rensa och ta ut allt som stod där inne då vi i princip använt rummet som förråd. I samma veva ställdes däremot saker tillbaka för att vi inte kunde göra oss av med dem på en gång. Vi behöver ta en helg och bara åka och kasta allt som ska slängas. Sen vill jag verkligen inreda och bona. Och mer då? Boka och gå på föräldrakurs. Fixa BB-väskan. Fota magen mer. Anmäla inkomst till Försäkringskassan. Faktiskt sätta hur vi ska vara lediga. Och profylaxkurs, är det nödvändigt?
Men en sak i taget. Försöker tänka att huvudsaken är att allt hittills gått bra.
Besöket hos barnmorskan i tisdags gick bra det med. Men även där har jag brottats med hur besök ”ska” vara. Inför varje besök försöker jag komma på något att fråga eller undra över, då det alltid är hennes första fråga till mig. Är det vanligt eller just för att allt fortlöper som det ska? Sen pratar vi om saker ändå men jag kan känna mig konstig som inte undrar mer över vad det nu skulle vara.
Tror alla tankar kommer nu för att det drar ihop sig. Rex hade vid besöket vänt sig så numera ligger han med huvudet neråt. Bökar som bara den gör han också på nätterna så jag har svårt att sova. Sammandragningar och ont i ljumskarna/höfterna kommer allt oftare. Och bara 30 arbetsdagar kvar. 55 dagar totalt.
Så kommer stunder som dessa ovan och allt försvinner. Alla tankar. Vad som ska och inte ska. Bara massa kärlek.
