Hej, jag är introvert

Det är dags att börja skriva om det som är en del av mig, nämligen hur det är att ha en introvert personlighet. Det här inlägget skrivs av några olika anledningar och har funnits i min tanke under ett längre tag.

• Det är inte förrän de senaste åren som introversion har fått tagit större plats här i världen.
• Det är nog många som, liksom jag till en början, inte har en aning om vad begreppet innebär men faktiskt är det själv eller har någon i sin närhet som är introvert.
• Det finns så mycket negativitet kring begreppet introvert och jag har själv inte vågat vara öppen med det förrän för kanske 2-3 år sen.
• Den här bloggen. Det perfekta verktyget för att få ut ordet om introversion när det annars lätt försvinner i en högljudd värld. En plats för mig själv att reflektera och berätta.

Den väldigt korta beskrivningen av begreppet är att som introvert är man mer av en inåtvänd person. Man får energi genom att spendera tid för sig själv. Det betyder inte som många fått uppfattningen av att man inte gillar folk eller att vara runt folk. (Rent generellt, ibland gillar man helt enkelt inte folk oavsett personlighetstyp) Det tömmer däremot energidepåerna, vilket kan vara ett skäl till att man drar sig för att hitta på saker hela tiden.

Ett klassiskt test man kan göra är att använda sig av en fest. Om du går på en fest och efteråt känner dig tömd på energi eller som att du bara vill vara för dig själv kan du mycket väl vara introvert. Går du däremot på fest för att du får en massa energi av att vara runt folk? Ja då är du troligtvis mer av en extrovert person. Jag gillar absolut att gå bort och hänga med folk, men skulle hands down hellre föredra en kväll i soffan med Netflix – det får mig att må bra och ger energi. För att jag vet att jag mot kvällens slut kommer känna mig psykiskt trött om jag går på fest och behöver vara bara hemma dagen efter. Lite som en bakfylla utan alkohol.

Världen som den sett ut är mer skapad för att vara extrovert. Man ska vara utåt, social, ta stor plats, gilla att nätverka. I skolan ska man räcka upp handen, ha presentationer… helt enkelt ta för sig. Känns det igen? Jag hatade utvecklingssamtal där jag och min mamma år ut och år in fick höra att jag var jätteduktig, men att jag kunde vara lite mer muntlig. Som att det hjälpte att få höra det hela tiden. I arbetslivet har jag bara haft jobb där jag måste vara utåt och ha kontakt med människor. Kanske konstigt att det blivit så, men jag tycker ändå det är kul med människor. Det har även utmanat mig och jag är exempelvis inte lika hatisk mot telefoner efter att ha suttit i reception. Däremot gillar jag fortfarande inte att prata i telefon.

Varenda arbetsplats söker folk som är extroverta (utåtriktade) när det egentligen behövs en blandning. Alla kan ju inte vara den som pratar högst eller är dominant. Jag är så glad att det ändå börjar vända lite, att folk inser att introversion inte är så farligt. Att introverta personer inte är sämre eller ensamvargar man bör akta sig för ifall de är seriemördare. Att begreppet introvert inte är lika med blyghet. Ett säljjobb kanske inte är det bästa när man ska vara i konstant kontakt med personer, men det är kanske inte heller ett yrke som introverta söker sig till. Allt handlar ju om rätt person på rätt plats, oavsett personlighet.

Min förhoppning med att börja skriva om introversion är att det leder till att i alla fall någon får mer kunskap om ämnet eller till och med får en aha-upplevelse om sig själv. Oavsett känns det naturligt att skriva om då det är en del av mig. Sen hur det kommer se ut vet jag inte riktigt än, men mycket kommer vara hämtat från mina egna erfarenheter.