Det märks att jag inte är van vid tempot. Att det är en ny fas. Men att jobbet är roligt är värt kvällarna jag slumrar bort i soffan utan att orka någonting. Och att glömma vad det är för dag, var jag vaknade eller att vara på vippen att åka åt helt fel håll. Känner att jag lite för ofta har slagit i det där energitaket den här veckan.
Jag tänker att det bara är tillfälligt. Och beundrar de som gör så himla mycket mer men ändå har så mycket energi över. Kunde jag trimma min motor skulle jag göra det.
Men sen har jag heller inget emot att få slumra i en varm famn och bli klappad på kinden medan jag hör ett avsnitt av Vänner långt bort i bakgrunden. Det är världens bästa återhämtning.