Något som kan vara svårt som introvert är att säga nej till icke-introverta. De förstår ofta inte hur det är att vara introvert i en social situation. Många är gångerna jag tagit till med en lögn för att inte behöva försvara hur jag inte orkar. Att jag inte har lust eller vill göra något. Att vara social som introvert innebär att man alltid är bakis dagen efter även om man inte druckit alkohol.

För lika konstigt som jag tycker det är att ständigt vilja vara runt folk, lika konstigt tycker många icke-introverta det är att vilja vara hemma en hel helg. Att frivilligt vilja vara ensam är fortfarande laddat hos många. Med det sagt är det såklart att vem som helst ibland bara vill ta det lugnt också, men för introverta är det så jämt och ständigt efter ett socialt sammanhang.

En vanlig missuppfattning är att introverta inte gillar att vara sociala eller runt människor. Jag gillar absolut att träffa folk och umgås, men eftersom jag vet att energin kommer dräneras ju längre kvällen håller på så drar jag mig för det. Särskilt om det är med folk jag inte känner. Nu finns det såklart personer som är asociala eller inte gillar människor. Men det har inget att göra med om man är introvert eller inte.

Tidigare visste jag inte varför jag föredrog att stanna hemma, mer än att jag tyckte det var skönt. Många var undanflykterna för att ställa in eller säga nej – jag mådde dåligt, hade andra planer etc. Att jag har några kompisar kvar känns som ett under ibland. Det var inte förrän jag fick upp ögonen för introversion som jag förstod att det var för att det tog energi att vara social. Sen finns det människor som tar mindre energi än andra och det är dem jag ser till att hänga runt, för då orkar jag mer.

Men att kunna förklara att jag var introvert för omgivningen skulle dröja. I dagens samhälle är det konstigt att inte vara social eller göra saker hela tiden. Att därför säga nej utan anledning blir extra konstigt. Det är inte förrän nu de senaste tre-fyra åren när introversion hamnat på tapeten som det är lättare att berätta. Jag har väl blivit äldre och mer säker också, men det inte är så konstigt längre att t ex. vara den som går hem först från en fest. Och det är så skönt.

Av den anledningen gör jag dessutom mer sociala saker nu då jag är mer säker i mig själv och går hem när jag vill innan jag blir helt slut. Jag kan hantera det bättre helt enkelt. Jag vet också konsekvenserna av det och planerar inte in så mycket. Allt för att få tid för återhämtning. Det är som när man blir äldre och plötsligt inte orkar med två festkvällar i rad. Man behöver energin på söndagen till att ladda inför jobbveckan.

Hur känner du inför sociala tillställningar? Har nu någon gång tackat nej till något för att du vet att du kommer ligga socialt bakis nästa dag?

Sen jag fick barn har det varit svårt att få tid att skriva något om introversion, men nu så. Ett väldigt lägligt ämne dessutom som jag just nu håller på att hantera – att få barn som introvert.

Först och främst för den som är osäker: introvert = får energi genom att vara för sig själv, till skillnad från en extrovert som tankar energi genom att ha människor runt sig. Som att gå på fest. För en introvert slukar det bara energi.

Att få barn som introvert är något jag funderade en del på när jag blev gravid. Hur skulle jag känna efter förlossningen? Då skulle jag ju plötsligt ha någon klängandes på mig 24/7. För mig var det väldigt laddat att tänka på som annars behöver mycket egentid.

Såhär fem månader efter kan jag konstatera att ja, det har varit jobbigt, men mest på grund av omställningen att få barn. Men är det något bebisar gör så är det att ta energi. De behöver konstant uppmärksamhet vilket försvårar inte minst för en introvert. När ett barn kommer kastas man själv åt sidan, det är barnet och dess behov som kommer först. Barnet äter först, blir stimulerat, tröstat, innan du själv ens finns på radarn. När så barnet är nöjt en stund i sin babysitter då kan du äntligen få gå på toa. Eller duscha. Med en bebis som stirrar på dig eftersom du tar med dig honom eller henne in i badrummet.

Du. är. aldrig. ensam.

Att aldrig få vara ensam är för mig det jobbigaste. Det är svårt att helt ladda batterierna när någon pockar på ens uppmärksamhet mest hela tiden. Någon gång har jag blivit tvär när jag har stått i duschen och Magnus kommer in med Harry för att ”titta vad för skoj mamma gör”. Jag insåg inte på en gång varför, men det var ju för att jag då blev störd under min minimala tid ensam. Att inte få ha mig själv eller min kropp för mig själv en stund.

Vi hade problem med amningen i början vilket tärde enormt. Och när Harry väl sov skulle annat göras som att plocka och städa undan, äta, kanske duscha. Det är dessutom inte bara energin som ska laddas om, föräldraskapet ska utvärderas och funderas på. Gör vi rätt, vad betyder de signalerna, är han hungrig igen? Problemet var/är att det inte fanns så mycket av den dötid jag ofta behöver. Som att titta på någon serie eller bara surfa runt på nätet med mina egna tankar utan måsten. Genom att det alltid är något får hjärnan sällan tillfälle att koppla bort.

Jag tror att det här är något man som introvert helt enkelt får acceptera och hitta vägar runt. Ju längre tiden har gått desto mer har jag även insett att Harry är som en förlängning av mig själv, och därför inte jobbig på samma sociala sätt som om jag skulle ha en människa konstant bredvid mig pratandes utan att jag kan gå därifrån. Under dessa månader har jag heller inte varit särskilt social i övrigt och tror det har räddat mig. Att gå från att vara trött efter minimalt med sömn eller klängig dag till att gå på en social tillställning som introvert, vad det än är, är inte en lyckad ekvation. Ett tips är alltså att inte planera in för mycket. Nu skulle en introvert person aldrig göra just det, men andra vill gärna planera åt en för att få träffa den nya familjemedlemmen.

Vem som helst skulle nog känna sig besvärad över att inte få ha sin kropp och space ifred ibland. Det blir bättre när bebisen blir mer självständig, i alla fall som jag upplevt det nu under fem månader. Nu när det gått ett tag och Harry har fått in mer rutiner vad gäller sömn och kan leka för sig själv får jag de där pauserna som behövs. Det finns fortfarande dagar han vill vara på mig hela tiden, men det är också mysigt. Och jag vet ju att det inte är så för alltid. Har man en partner är det också viktigt att prata om detta och se till att få avlastning så man kan få de där pauserna eller egentiden man behöver.

Hur tänker du som introvert med lika erfarenhet? Om du inte är introvert, kan du känna igen dig i dessa tankar?

Om du som introvert vill att jag skriver om något särskilt, kommentera gärna! Jag tar tacksamt emot tips.