Fredag. Snart helg. Första veckan tillbaka på jobbet gick fort, mycket som sysselsatte tankarna även om det inte funnits så mycket att göra (vi är fyra som jobbar, det är fortfarande tydligt semesterlunk). Det är jag glad för, skulle mycket väl ha kunnat vara deppig hela veckan. Frodo har ju varit min käraste del här i livet.

Nåja.

Solig dag! Ser fram emot ett pyjamasparty ikväll med några kompisar. Tjejkväll med middag och övernattning det vill säga, även om pyjamasparty låter roligare. Sen middag med annan kompis imorgon. Sen så blir det Berlin med kusinen för hela slanten nästa helg. Undrar vad som ska hända då, när vi är ute och reser brukar nåt oförutsett alltid hända. Som att hamna mitt i Berlins Pride parad för två år sen. Eller event med Påven utanför St Peterskyrkan, två gånger dessutom. Den där Påvemobilen alltså.

Men det roligaste den här förmiddagen är nog att kolla på alla glamorösa hotell som finns i Los Angeles. USA here I come again, i oktober. Roadtrip med Magnus två veckor. Längtar som bara den. Att få resa och uppleva är något av det bästa som finns, särskilt med bra sällskap. Vet ni hur mycket merchandise från mina favvoserier och filmer jag kommer köpa med mig? Har inte ens en tanke på allt godis sådär i Halloweentider, haha.

Att något så litet kan göra så ont. Få mig att skälva av bara tanken medan jag blundar och försöker somna, tårar som inte kan stoppas. Men det är min kära fågel det handlar om. Som har varit med mig i tretton år. Så liten, så skör. Han fick ett fint liv, även om det ”bara” var en fågel. Men minsta lilla husdjur blir en del av dig, kärleken är ändå störst.

En helg som började bra med bröllop men slutade i begravning. Lycka och sorg. Två lika stora känslor om än olika. Jag föredrar såklart hellre lycka, men vet att sorg ibland behövs för att kunna uppskatta den. Jag är glad över att ha blivit lockad till leende igår då jag ändå är glad för den tid som vi fick. Jag är glad att jag inte var ensam.

Och nu börjar vardagen igen. En härlig tisdag med huvudvärk.

Två veckor. Smärta, soppa, operation, nu återhämtning. Många veckor fler framöver. Ömma försök till att le. Hitta något bra bland ett omtöcknat sinne, omtöcknat liv.

Stress på jobbet. Saker in, saker ut. Sista veckorna inför ledigt och varje sak struken från att göra-listan är ett litet steg närmare det där som känns så långt borta, avkopplingen, om den nu kommer infinna sig fullt ut.

Inte konstigt att allt utöver det litegrann har fått pausa. Eller pausa, men jag har inte riktigt haft tid till att tänka på så mycket annat.

Började morgonen tidigt med frukost innan melodikrysset med ”svärisarna”. Blev flera hurra under tiden när jag insåg att jag faktiskt kunde alla frågor förutom två. Det där med äldre bitar versus modern populärkultur. Inte så svårt att lista ut vad jag gillar.

Men idag är annars en dag där jag sitter på en balkong och njuter av värmen mot min kropp. Det här med att inte frysa, det är något så fruktansvärt fantastiskt och egentligen borde jag migrera till ett varmt land där jag kan besöka en strand varje dag. Jag får helt enkelt längta och vänta lite till. Ta vara på den värme som kommer fram när det inte blåser. Som så mycket annat här i livet.

Rätt så ofrivilligt förflyttad från min lägenhet ett tag efter att några puckon bestämde sig för att dundra in i livet och förstöra. Jag är så tacksam att min kille lever, att jag fortfarande får hålla om honom. Om än försiktigt då han är lite trasig.

Man vill ju inte tänka på det, men dessa om som finns har snurrat i mitt huvud. Om jag gjort si, om jag gjort så. Om han gjort si, om han gjort så. Vad hade hänt. Och jag har ju tidigare varit fantast på att älta saker, inte konstigt att scenarion har passerat om och om igen de senaste dagarna. Mycket grubblande. Att känna ledsamhet och rädsla. Men så otroligt mycket glädje på samma gång. 

Undra så mycket om då, om sen. Inget är över än, det här är bara början. Det blir ett långt efterspel som jag hoppas blir relativt smärtfritt. Jag försöker göra mitt bästa att bara finnas till. Vara ett stöd. Även om det ibland innebär att trippa på tå. Känna efter. Inte bli för mycket när man bara vill få allt bli bra. Men jag får inse att man är rätt så maktlös i såna här situationer. Det gör det bara ännu svårare att förhålla sig till. 

Men det är så fint att se hur alla bryr sig. Det ger så mycket värme och tror även en skjuts på vägen i denna återhämtning. Att få känna och se all omtanke som finns i denna värld ger i alla fall ett litet hopp om mänskligheten.