Nu när 2013 är bakom oss

Gott nytt 2014!! Det är dags för en årsresumé, som egentligen skulle ha varit uppe förra året såklart, hehe. Tycker det här året har varit som en nöjespark med olika sorters attraktioner, inte bara en berg- och dalbana. Förutom högt och lågt har det varit sjukt roligt, lite läskigt och med en hel del utmaningar. Jag har gjort saker jag inte trott jag skulle göra och varit så himla nöjd efteråt.

Jag började inte ens 2013 i Sverige, utan i England och London tillsammans med bästa K. Vi åkte på nyårsafton och fick vår nyårsmiddag serverad på ett Starbucks ett stenkast från hotellet. Kvällen fortsatte med att vi såg Londons gigantiska fyrverkerishow. Verkligen imponerande och något jag vill se igen. Andra höjdpunkter är dagen vi spenderade fem timmar inne på Victoria’s Secret, åt på en av Jamie Oliver’s restauranger, och såklart åkte London Eye!

Elisa i LondonLondon Eye London

I mars såg jag såg världens bästa Jonas Karlsson i Rainman som var fantastisk tillsammans med Robert Gustafsson. Jag blev även med gymkort och började träna ordentligt.

Rainman

April var en månad med en hel del födelsedagsfirande och äventyr. Jag och K springer en väldigt sen kväll över halva Stureplan för att hinna med en tunnelbana och i sin tur få tag i hennes födelsedagspresent, en mer eller mindre känd kille hon hade spanat in. Det blev sjukt mycket skratt, hejande och fotande och jag lyckades därmed att uppfylla två av hennes tre önskningar. Sen hade vi förstås den årliga lakritsfestivalen, mums!! Att jag överlever efter allt lakrits är en överraskning varje år.

ABBA-museet öppnar i maj och jag går självklart dit! Som liten var jag ett stort Abba-fan och kunde såklart inte missa detta. Det var hur kul som helst och jag skrev till och med om den i en uppgift jag hade i den kurs jag läste på distans. Det var en vår fylld av studier. Jag sa dessutom hejdå till en av två enheter jag jobbar på då jag fick heltid på den andra. Att äntligen få jobba på ett ställe gjorde så mycket för humör och sinne. Jag bjöd därför in till Afternoon tea med mina nu fd kollegor.

I juni är det så äntligen sommar. Jag och K går på ett True Blood-event där vi blir bland de första som får se avsnitt ett av kommande sjätte säsongen. Grym kväll med poledansare, blod på flaska, vampyrer och musik. Ett var veckor senare åker jag och min kusin till Berlin, en så sjukt fantastisk stad! En stad jag definitivt kommer att besöka igen.

I juli kom semestern. Den började på Skansen där jag var med i Allsången på bästa plats, genom att vara med på deras Twitterbänk. Träffade nya fina människor och fick hälsa på alla kändisar backstage och äta allsångs-korv. Håkan uppträdde i ”mitt” program och jag blev ett litet fan. Efter programmet var jag såklart tvungen att prata med honom lite och eftersom jag lovat min brorsa en autograf kom jag även hem med en sån till honom – detta efter att Håkan frågat om Christopher stavas med CK, eh hehe. Måns var sjukt trevlig och ödmjuk och Anton Ewald var hur söt som helst, haha. Efter det åkte jag upp till mitt Norrsundet för dagar med sol och slappande.

Det blev även en trupp till Eskilstuna för att gå på Parken Zoo och se dinosaurier. Blev rätt besviken men Eskilstuna var fint. Såg sen Gyllene Tider och sprang en hel del kilometrar på morgnarna.

Snart har halva året gått. I augusti får jag för första gången se favoritlaget Manchester United spela mot AIK tillsammans med brorsan. Grymt roligt att få se! Sen är det dags för jobbet igen. Jobbar för fullt, tittar på midnattsloppet enligt tradition och jobbar på Popaganda. Blir vän med nya människor och får lära mig en hel del om hur folk funkar, och hjärtat sätts i brand av att *NSYNC återförenas för en kväll.

Obama kom till Sverige!! Han kom, han såg, han sa ”hej”. Åh jösses. Sen var det dags för en maskeradfest jag och några kompisar planerat sen maj, tyvärr blev jag sjuk och kunde inte vara med. Hur tråkigt som helst.

Jag och min kusin åker utomlands igen i oktober, den här gången till Rom. Ytterligare en stad jag blev kär i, och blev helt paff av allt som går att se. En svår stad att hitta i enligt mitt tycke, men vad gör det när man istället hittar nya fina gränder att titta i. Dessutom fick vi se påven två gånger. Det var inte så illa.

November börjar så kalasbra som det går. Jag fick se The Naked And Famous!! Jag missade dem när de var här för två år sen men den här gången kunde inget stoppa mig. Lite längre ner finns ett helt inlägg om deras spelning som var fantastisk. Sen kom Halloween och jag fick äntligen nytta av maskeraddräkten jag inte kunde använda på maskeradfesten – Supergirl! Bra kväll med mina vapendragare. Sen började julförberedelserna genom att gå på Gamla Stans julmarknad.

Årets sista månad kom lika fort som den gick. Rejäl avsaknad av snö stoppade inte massa julbak, julkortspyssel och julmusik. Såg Lucia på Skansen, firade jul med familjen, och så till sist avslutades året med kära K, precis som i London fast på hemmaplan detta år.

Det är kul med återblickar ibland. Jag har så sjukt många minnen från 2013. Alla bilder är från min instagram där fler ögonblick finns. Vad som blir av 2014 återstå att se, men en hel del planer finns. Däremot känns det som att det här kommer bli ett väldigt spännande år.

Continue Reading

The Naked and Famous

Jag missade ett av de bästa banden någonsin när de var här för två år sen. Kvällen den 1 november i år på Debaser var alltså en stund jag inte skulle missa för någonting.

The Naked and Famous

The Naked and Famous.

Fantastiska, strålande, underbara. Ett enda stort popkalas. Hela golvet var fullt av adrenalin under spelningen, och jag hade gärna sett dem på scen en timme till, tiden gick alldeles för fort. Att äntligen höra Young Blood och Punching In A Dream live var så himla fint och energifyllt.

David Beadle

Det finns egentligen inga ord som är tillräckliga för dessa fem individer som bandet består av. Alisa med sin närvaro och ljuvaste rösten, David helt inne i musiken på så sätt att jag undrar hur han minns hur han ska spela, Jesse med total kontroll över trummorna och Thom vars röst går från kraftfull till nersmält guld på ett ögonblick. Och så Aaron en bit bort men ändå där som den fullbordande delen av helheten även om det var svårt att få in några riktiga intryck från min plats.

Perfekt kväll. Mycket fangirlande. Jag längtar tills de är här igen.

Continue Reading

Turkanarapporten

Nu var det ett bra tag sen som jag läste Turkanarapporten av Christian Unge och upprepade gånger har jag sagt till mig själv att skriva om den. Att det var ett tag sen den kom ut gör inget, då det betyder att fler kan få upp ögonen för denna svenska deckare/thriller, som är skriven om en kirurg av en läkare. Bara det gör att detaljerna och handlingen känns på riktigt, något som verkligen kan hända eller har hänt. En förklaring är såklart att Christian hämtat inspiration vad gäller miljöer och karaktärer från sitt eget arbete inom Läkare utan Gränser (enligt intervju).

Jag fick boken hemskickad genom Booked och minns att jag skrev att den fick mig att vilja åka på ett äventyr. Ett äventyr för mig är något spännande, en ny upplevelse, något som kittlar i magen av förväntan. Jag vill revidera, eller förtydliga, vad jag skrev lite grann. Turkanarapporten är egentligen inget äventyr, förutom hemma i läsfåtöljen, när man tänker på vad den handlar om och vet att det är så världen minst sagt ser ut med misär, korruption, kidnappningar och blod som man även får läsa om i boken. Men trots det är det en spännande resa som läsare där boken tar en till Kenya där kirurgen Martin Roeyken arbetar för Läkare Utan Gränser och träffar på antropologen Nadine Zaoui. Hon försvinner plötsligt oförklarligt och boken övergår till ett skildrande av sökandet efter både Nadine och svar på varför hon blivit bortförd och vad hon är inblandad i. Vad är det för något hon har upptäckt och varför försöker det att tystas ner?

Det är intressant att läsa om en huvudperson i en svensk deckare utan några egentliga resurser. Det är inte ett klassiskt tema om en polis med sin yrkeskår bakom sig där man känner igen ingredienser och upplägg, vilket bidrar till en spänning om hur handlingen kommer att knytas ihop. Stundtals känns raderna som ett mjukare manus till en actionfilm, det är flera länder handlingen tar oss till där USA och CIA ligger hack i häl. För mig personligen tog inte det över utan fick mig istället efter att jag läst boken fundera på hur den skulle framställas som film. Turkanarapporten är Christians debut och märks genom att det starka i boken är det medicinska tema som går som en röd tråd i handling och miljöbeskrivningar, vilket kan kopplas till Christians yrke som läkare och upplevelser. Det gör boken välskriven vad gäller bakgrund men försvagas genom att jag istället inte får någon vidare relation till karaktärerna som inte utvecklas ordentligt. Att det bara skrapas på ytan vad gäller Martin gör att frågor uppstår utan svar, och en fördel hade varit om han hade fått blivit lite mer fördjupad och känslor kommit fram. Som tur är en uppföljare färdig att släppas, Kongospår, med mer om Martin vilket jag ser fram emot. Förhoppningsvis snappar ett förlag upp boken så att den givs ut snarast.

Turkanarapporten är utgiven av Christian Unge själv. Boken har även släppts som pocket, och överskottet av försäljningen skänks av Christian till Läkare Utan Gränser.

Continue Reading

Vecka 39: Den brända jorden

Jag har ett utkast här från den 20 april, 2012. Det består av endast en mening: Jag önskar Obama kom till Stockholm någon gång.

Tiden gick, Obama kom. I ett dygn bevakade jag hans varenda steg. Nästan.

Idag är det den 29 september, om en månad har jag kommit hem från Rom vilket blir min andra utlandsresa detta år. Den tredje om London räknas då jag kom tillbaka i januari. Och jag förvånas inte längre över hur fort tiden går.

Den 20 mars 2009 såg jag Jonathan Johansson för första gången. Jag var nykär i killen som några månader innan introducerade mig för musiken som jag än idag beskriver som en färd upp i rymden där man endast hör sitt hjärtas andetag. Jag föll på en gång, och föll ännu hårdare när jag fick höra fantastiska liveversioner vilket Jonathan alltid lyckas med. Mer än fyra år senare får jag alltid en särskild förväntan när något är på gång med Jonathan. Och nu är det dags igen.

Häromveckan släpptes låten Den brända jorden från kommande skivan Ett språk för dom dömda. Skivan är baserad på Uppsala Stadsteaters uppsättning av Dracula, till vilken Jonathan och Johan Eckeborn komponerade musiken till. Som i de flesta av låtarna som skapas av Jonathan och Johan finns den karaktäristiska känslan av luft och toner som pulserar och växer sig allt större tillsammans. Jonathans röst är fylld av en dysterhet men slukas av den vackra musiken innehållandes stråkar och stämsång med en explosivitet väl värd att vara sista spåret på skivan. Jag försvinner in i musiken samtidigt som den får mig att vilja stå på ett dansgolv.

Jag längtar till den 23 oktober vilket är dagen då skivan kommer att släppas. Förhoppningsvis hinner den dyka upp på Spotify innan jag sätter mig på planet till Rom.

Continue Reading

Fyra av fem

Jag ska försöka komma in i bloggsvängen igen. Problemet är bara att jag sagt så tusen gånger utan bättre resultat.

Idag är det måndag och jag har påbörjat semestervecka nummer fyra av fem. Det har gått så fort. Snart är det höst igen. Lyckligtvis har jag semester jag kan använda i höst för lite långhelger. Är även så sugen på att resa igen.

teeest
Efter gårdagens pass vilket inkluderade 20 vägar till helvetet. Puh!

Denna dag började jag med att springa 4,7 km med lite regn. Totalt blev det 6,96 inklusive gång fram och tillbaka. Ska försöka öka distansen för varje gång nu som jag springer. Jag som aldrig tyckt om att springa har börjat känna liite glädje med det i alla fall!

Avslutade med en proteinshake från Fitnessguru, de är så goda att det är en motivation till att träna för att få dricka dem efteråt, hehe.

Nu dags för lunch innan jag ska försöka mig på att organisera lite här hemma. Det känns skönt att det är en mulen och lite regnig dag idag då solen annars ligger på hela dagarna och min lägenhet blir en bastu.

Continue Reading