Jag älskar att resa, oavsett hur kort eller lång färden är eller var resmålet finns på en karta. Det viktiga är vad jag ser på vägen och vad jag får uppleva. Oavsett hur många gånger jag varit där tidigare. Som en tidig morgon på pendeltåget. Bilresan jag kan utantill de 3,4 milen bort från Gävle. Eller i secondhand-butiken i Berlin. Dimman över fältet, kossorna i hagen, och myllret av folk jag gissar vart de ska.
I sommar blir det alltså som vanligt Gävle och Norrsundet, byn vid världens ände där inget händer men livet ändå rör sig. Sen blir det den kanske numera årliga trippen till Berlin. Och så i höst förhoppningsvis, när löven börjat falla och kylan är på väg in, ett par veckor långt bort på en vit strand. Tre helt olika ställen som jag på något sätt ändå vet gör mig lyckliga. Det ena ger mig ro i kroppen, det andra en känsla av hemma, och det tredje ännu oupptäckta får mig att längta.
Tre kryddor som jag anser behövs här i livet för att må bra. Jag tyckte väldigt mycket illa om att längta förut. Det utgjorde en tomhet som jag numera istället vet hur jag ska fylla och inte istället bara låter livet passera förbi i väntan. Livet är alltså en ständig resa där inte bara resmålet är målet, utan även allt där runt omkring. Just därför vill jag nyfiket titta på allt på vägen för att inte missa något. Inte undra vad som har hänt när jag väl stannar upp.
